Miljöbeskrivning

Jag gick på en väg genom skogen. Träden vajade i vinden. Fåglarna kvittrade och flög omkring uppe i trädkronorna. Här hade jag gått många gånger när jag var liten. Jag hade sprungit omkring och lekt med min lillebror inne bland träden. Löven på marken hade bildat ett gult täcke runt trädrötterna. Det luktade höst. Jag förstatte att gå vidare på vägen bland alla träd som böjde sig över vägen. När jag tittade upp såg jag träden som sträckte sig till varandra över vägen och bildade en port som jag nu gick igenom. Dom färglada löven täckte så att man inte kunde se den gråa himlen som snart visade att det skulle bli regn.

Jag kom till en stor fågelsjö som låg väldigt fint med en väg som gick igenom. Vassen vajade i den kraftiga vilden. Jag satte mig ner på en bänk och lutade mig tillbaka och blundade. Jag kunde höra hur vinden ven bland träden, Hur några kor muade lite längre bort. När jag öppnade ögonen så såg jag korna som gick i en hage på andra sidan sjön och betade på gräset. Några änder letade mat nere på botten av sjön.

Jag började känna hur små regndroppar började falla ner från himlen. Jag reste på mig och fortsatte gå bort mot ett tak som skyddade mot regnet. När jag hade tagit två steg började regnet att ösa ner. Sjön blev prickig att vattnet som nu föll ner från himlen. Jag började springa och när jag väl kom fram till taket så var jag redan blöt av regnet. När jag tittade ut under taket så forsade vattnet ner och jag satte mig ner på en bänk som fanns där. Änderna ute i vattnet hade nu satt sig på en liten ö mitt ute i vattnet och det flög inga fåglar i himlen längre.

När regnet väl hade slutat så reste jag på mig och började att gå tillbaka hem igen. Nu luktade det regn som det brukar göra precis när det har regnat. När jag gick förbi bänken som jag hade suttit på för en kvart sen så var den blöt. Den var inte längre träfärgad utan var nästan svart. Änderna hade nu tagit sig bort från ön dom suttit på och hade börjat att leta mat. När jag hade kommit in i skogen igen så droppade det stora regndroppar från dem stora ekarna som hade stått där i många år. Jag kände hur flertal lyckade att träffa mig i nacken och sen rann ner för min rygg.

Fortsättning av Andarnas hus

Han hade aldrig vågat gå fram till henne. Han önskade så gärna att han hade gjort det. Men det var redan försent.

Varje dag hade Pancha gått och tvättat kläder åt hennes familj. Och varje dag var han där och tittade. Han tittade på då hon satte sig ner på huk, hur hennes rygg böjdes när hon sträckte sig efter vattnet. Hennes långa, mörka, lockiga hår föll fram i hennes vackra ansikte. Han ville så gärna gå ner till henne och ta bort håret från hennes ansikte och sätta det bakom hennes öra. Men han vågade inte.

Hennes bror sprang runt omkring Pancha och jagade hönsen. Och flera gånger hade hon tittat upp mot honom och lyst upp. Hennes ansikte lyste upp och hon såg så lycklig ut. Sen fortsatte hon att tvätta kläderna. Hon gnuggade kläderna mot stenarna.

När hon var klar med dom få trasorna så plockade hon upp allt, tog sin lillebror i handen och gick. Hon gick med tunga steg och släpade fötterna efter sig, hennes bror sprang och drog i henne för att hon skulle hänga med. Men hon kunde inte springa. Det var då det hände.

Hennes lillebror såg en hjort ute på fältet och drog med henne ut. Allt blev svart. Det var en stor smäll. Ingen förstod vad som hade hänt. Människorna sprang ut på fältet för att se vad som var kvar av dem, men inget var kvar. Pancha och hennes bror hade trampat på en mina. En av dem få som fanns kvar.