Fortsättning av Andarnas hus

Han hade aldrig vågat gå fram till henne. Han önskade så gärna att han hade gjort det. Men det var redan försent.

Varje dag hade Pancha gått och tvättat kläder åt hennes familj. Och varje dag var han där och tittade. Han tittade på då hon satte sig ner på huk, hur hennes rygg böjdes när hon sträckte sig efter vattnet. Hennes långa, mörka, lockiga hår föll fram i hennes vackra ansikte. Han ville så gärna gå ner till henne och ta bort håret från hennes ansikte och sätta det bakom hennes öra. Men han vågade inte.

Hennes bror sprang runt omkring Pancha och jagade hönsen. Och flera gånger hade hon tittat upp mot honom och lyst upp. Hennes ansikte lyste upp och hon såg så lycklig ut. Sen fortsatte hon att tvätta kläderna. Hon gnuggade kläderna mot stenarna.

När hon var klar med dom få trasorna så plockade hon upp allt, tog sin lillebror i handen och gick. Hon gick med tunga steg och släpade fötterna efter sig, hennes bror sprang och drog i henne för att hon skulle hänga med. Men hon kunde inte springa. Det var då det hände.

Hennes lillebror såg en hjort ute på fältet och drog med henne ut. Allt blev svart. Det var en stor smäll. Ingen förstod vad som hade hänt. Människorna sprang ut på fältet för att se vad som var kvar av dem, men inget var kvar. Pancha och hennes bror hade trampat på en mina. En av dem få som fanns kvar.